Heroisk insats, magisk fredagskväll

Under året skrevs inte så mycket om själva säsongen, men den här krönikan skrev jag efter vår bragdartade seger borta mot Hofors AIF under sensommaren:

...för vad gör man när allt verkar vara på väg att gå åt helvete? När klubben har en styrelse som inte borde vara en styrelse, när tränarna inte får ut sina löner, när en av dom dessutom är på semester, när halva A-laget är upptaget med annat (som att jobba på cityfesten, spendera tiden i andra delar av landet, gå på penicillin eller andra saker som går att göra i stället för att spela fotboll), när en viktig match för att undvika bottenstriden väntar och ingen egentligen verkar vilja åka till Hofors för att spela boll en fredagskväll i augusti?

Jo, man skrapar ihop vad som skrapas ihop kan. Man plockar med de spelare som verkligen VILL ta en tur till Hofors, som verkligen VILL ta tre viktiga poäng och någonstans inom sig (skulle det visa sig) också tror att det är möjligt trots att oddsen talar så in i helvete emot som de bara kan.

Man skickar sedan ut en elva där alla kämpar som slavar, krigar för varandra och står för säsongens bästa insats. När den som bäst behövs.

För att krydda det hela och tillföra det där lilla extra låter man "Basse" ta sig ner till kortlinjen, på sitt karaktäristiska sätt blixtsnabbt glida förbi två motståndare och ur nästan ingen vinkel alls dra upp bollen, via både ribban och stolpen, i bortre krysset med en stenhård vänster.

Dessutom, som avslutning och grädde på moset, så låter man Tidsjö i målet stå för en av de svettigaste räddningarna som undertecknad någonsin har sett (och då har jag ju, som den fotbollsidiot jag gladeligen erkänner att jag är, sett en del matcher såväl live som på tv i mitt liv hittills). Helt makalös var den! För någon sekund stod tiden stilla, det var som om hela sekvensen spelades upp i slowmotion för att sedan återgå till normal hastighet igen när någon tryckte på play. Överdriver inte när jag säger att om matchen hade varit tv-sänd så hade den här räddningen visats om och om och om igen på tv-kanal efter tv-kanal och folk hade surfat in på Youtube för att se den. Som sagt, det är ingen överdrift. För den dubbelräddningen, som avslutades med att vår keeper på nåt sätt fick ut handen och lyckades tippa bort bollen, rädda oss från 2-2 och bli matchhjälte, går inte att göra bättre.

Sedan, när allt har gått i lås och den heroiska (för det var den) 2-1-segern är ett faktum passar man på att tacka högre makter. Dels för att man i laget till synes har en målvakt som såg ut att ha någon där uppe med sig under de slitsamma 90 minuterna, dels för att såväl stolpen som ribban var med Korsnäs BK i slutminuterna för en gång skull den här säsongen.

Man njuter därefter av segern. Inhämtar de enorma glädjescenerna, känner hur lyckan bubblar inom en och betraktar med ett stort leende hur lagkamraterna runt omkring en kramas, jublar och skrattar. Man blir själv också en del av denna glädje, av denna eufori. Man upplever helt enkelt ett väldigt lyckligt, om än simpelt, ögonblick.

Efter det sätter man sig i minibussen, åker hem och konstaterar nöjt att det ju gick alldeles utmärkt att spendera en fredagskväll ute i Hofors...