Veckosammanfattning

lockan närmar sig midnatt denna fredagskväll och det kommer att ha blivit lördag innan mitt första inlägg är färdigskrivet. En lördag som innehåller säsongens sista match för oss i Korsnäs BK. På ett sätt är det skönt att snart kunna lägga den första säsongen i KBK-tröjan bakom sig, men samtidigt är det synd att en lång period utan nervkittlande matcher snart tar vid.

I morgon spelar vi som sagt sista matchen för året. Betydelselös sådan för vår del, men verkligen inte för motståndarna. Hagaströms SK väntar på hemmaplan och de slåss för sin existens i fyran. Med andra ord ska vi räkna med en hård strid om poängen imorgon och vi vill verkligen inte ge dem något gratis. Säsongen ska avslutas snyggt, även om vår sjundeplats inte kan förändras i varken positiv eller negativ riktning. Dessutom har vi revansch att utkräva från den för vår del tunga vårsäsongen då det blev förlust borta mot lördagens motståndare med 2-1 sedan vi tappat efter paus.

Vore kul också att avsluta med en seger, speciellt som det blev förlust i näst sista omgången borta mot Norrham i söndags (2-1). Inte ett rättvist nederlag, men bollen är rund och idrotten långt ifrån alltid rättvis. För egen del var jag förpassad till läktaren för andra matchen i följd. Tungt värre, även om petningen mot SIF 2 sved klart mer då jag (åtminstone enligt eget tycke) presterat mina bästa veckor i KBK precis före SIF-matchen. Hursomhelst, från min plats på läktaren i ett blåsigt norrsund fick jag se vårt blåklädda gäng rulla på riktigt bra stundtals i första halvlek. Målchanserna duggade tämligen tätt men närmare än Jim Janssons ribbkryssträff på frispark kom vi inte före paus. Andra halvlek inleddes sedan riktigt uselt, framförallt från vår sida. Det fina spelet var som bortblåst (väderfyndighet, utan att det var meningen) och hemmalaget kunde tidigt ta ledningen. En uppryckning och offensiv forcering senare kvitterade Jansson med en ny distinkt vänster och helt plötsligt var det vi som jagade 2-1. Det kom också, men i fel mål och i alldeles fel minut - nämligen den 90:e. Ridån ner och en tung förlust.

Måndagen blev desto roligare. KBK och Norrham gjorde återigen upp, den här gången med respektive B-lag och på Korsnäsvallen. Skönt att se var att vi verkligen visade upp lagmoral och en vilja att avsluta division 6-säsongen på ett värdigt sätt efter en tung höst. En värmande trepoängare i höstkylan blev det minsann. Detta efter en strålande första halvlek och en krigarinsats i den andra.

Före pausvilan rullade vi ut gästerna totalt många gånger om och skapade chanser i parti och minut. Dock fick vi bara utdelning en gång. Undertecknad var faktiskt delaktig genom att skicka upp en väl avvägd (jodå, kan man tänka sig) djupledsboll upp mot Christian Eriksson, ut på ytan mot hörnflaggan, var på han vände om, spelade bakåt till Mange Strömberg som fyllt på, denne hittade in med ett inlägg vilket det verkligen var snö på och fram dök minstingen Danne Nordqvist och skarvade in ledningsmålet med vänsterdojan. Eriksson borde för övrigt gjort mål själv också då han, återigen serverad av mig med en lång djupledsboll från högerbacksplatsen, ställdes helt fri med gästernas keeper men den gången räddade Norrhams sista utpost. För övrigt borde vi gjort tre-fyra baljor före paus, så mycket bättre var vi och så många chanser hade vi.

Andra akten blev tyngre. 1-1 kom ganska snabbt - måste erkänna att jag var inblandad i det också då jag inte fick undan returen efter en frispark som Parre Örnblom lyckades tippa i ribban, men det var ett svårt läge och faktiskt ingen jättemiss av mig - och efter det blev vi stressade. Spelet blev hafsigt, passningarna stressades iväg och vi skapade inte så mycket. Dock var defensiven i det närmaste klockren och chanserna för Norrham uteblev. Precis när vi hade höjt oss en nivå spelmässigt och började få vittring på tre poäng så klev (den tämligen dåliga) domaren och nämnde Eriksson in i handlingen. En till synes oerhört billig Norrhamsfrispark bestal Christian på ett friläge och hans reaktion var väl inte direkt den bästa även om den var förståelig. Några mindre väl valda ord resulterade i hans andra gula kort och därmed var vi en man kort.

Tankarna på ett nytt misslyckande knuffades dock snabbt undan då man tydligt såg en tendens hos våra spelare, nämligen att vi började kriga än hårdare för poängen. Vi ville verkligen visa att de inte skulle komma hit och ta poäng, något de heller inte lyckades med. I stället hittade ett perfekt vänsterinlägg från Nordqvist in till Mange Strömberg som fick med sig bollen och tryckte in 2-1 med tio minuter kvar. Resten blev en kamp för trean och vi höll tack vare en stor kämpainsats undan utan några större problem. Rättvist och lättande, helt klart.

Veckan som har gått har bjudit på träning i tisdags och igår, torsdag. Tisdagsträningen innehåll många sega ben efter de senaste dagarna matchande. Ingen såg särskilt pigg ut och träningen fick heller aldrig upp något vidare tempo. Uppvärmningen fortlöpte bra och koncentrationen var tämligen hög, men därefter blev det sämre. En tre-mot-två-övning, anfall mot försvar, följde och de anfallen där det flöt på bra var ganska få. Visserligen trillade en del bollar in bakom Parre, men det berodde i ganska stor utsträckning på att han och en del av försvaret (läs: undertecknad) inte var i toppform. Parre hade ont lite varstans och såg ganska olycklig ut. Några enstaka parader stod han för men det syntes att allt inte kändes rätt. Samma visa var det för mig. En rejält svullen höger stortå (från måndagsmatchen, anledningen dock okänd), som var ofin nog att med en icke vikande smärta hålla mig vaken natten till tisdagen, gjorde att mitt löpsteg om möjligt var än segare än vanligt. Bet ihop gjorde jag, fullföljde träningen men fungerade mest som ett rundningsmärke. Borde väl ha anat att det inte skulle bli särskilt lyckat när jag traskade iväg mot Manges bil före träningen och märkte att jag inte ens kunde gå vanligt utan att halta rejält. Envis på gränsen till dum onekligen. Spelet som avslutade träningen var för övrigt inget att skriva hem om och därför lämnar vi tisdagens pass nu.

På torsdagskvällen var vi återigen samlade och den här gången kändes allt bättre. Min tå hade blivit mindre och slutat att värka. Dessutom var Basse på plats och konstaterade som vanligt att det var "så jävla kallt". Saker och ting var som de skulle helt enkelt och det gav mig en trygg känsla när vi gick ut för att inleda träningen. En del började med att bolla gris (något som jag väljer att avstå ifrån numera, varför ska jag komma till vid senare tillfälle) innan vi drog igång en passningsövning som uppvärmning. Efter hand tog sig det hela allt mer och koncentrationen förbättrades. Vi fortsatte sedan att nöta spel med två touch på ganska liten yta, något som till en början gick sådär men efter att vi totalt utklassat det gula laget i match ett så gav de sig fan på att höja sig och det gjorde också att resten av träningen fick ett högre tempo. Lite småirriterat på vissa håll var det också. Om det berodde på en för laget positiv konkurrenssituation eller att säsongen snart är slut vilket kan öppna för mer frustration hos en del spelare som har mer att ge ska jag dock låta vara osagt då svaret inte finns hos mig. Träningen avslutades med lite löpning och meddelande av laguttagningen till säsongens sista match. En match där undertecknad åtminstone kommer att inneha en bänkplats. Gott så.

Lagfoto, sista matchen (som dessutom ska filmas), smörgåstårta, lagfest, utgång.
Imorgon (eller rättare sagt idag, fredag har blivit lördag) ska bli en bra